coexist

Tittade på The Sisterhood of the Traveling Pants och nu är jag ledsen. Jätteledsen, faktiskt. Lyssnar på Natasha Bedingfield som spelas i filmen och tänker på min f.d bästa vän.

 

Vi hade så jäkla kul ihop och jag tror inte jag dolde en enda hemlighet för henne. Alla somrar vi delade. Alla internskämt. Jag delade en humor med henne som inte finns sålänge hon inte är i närheten. Vi var vänner i 10 år och jag tror att vi sa något om att aldrig glida ifrån varandra när vi bytte skolor. Men det rann ut i sanden. Vi gled ifrån varandra. Långt.

 

Alla som känner mig vet att jag är en "allt-är-bara-faser"-person. Jag tror att allt har sin tid, vilket den ju har (?). Sedan den dagen vi senast pratade har jag tänkt att det är över för att det är över. Det är ju jättetragiskt egentligen. Men sanningen är ju den, att vi är alldeles för olika nu. Jag vet inte vem hon är.

 

Än idag vill jag svara hennes namn när någon frågar vilka som är mina närmsta vänner, men det går ju inte. Jag har sett henne två gånger sedan 2013. Man inser ju på riktigt att det verkligen inte finns något kvar av den vänskapen när båda två låtsas som att man inte ser den andra, även fast båda är medvetna om varandras närvaro. 

 

Och egentligen vet jag inte var jag ville komma med det här inlägget. Kanske ville jag bara säga att jag saknar henne. Hon saknar antagligen inte mig, ärligt talat. Jag tror faktiskt inte det. Det är nog bara min ensamhet som får henne att hamna i mitt hjärncentrum emellanåt. 

 

Ugh, tänk om allt kunde vara tvåtusentolv. Innan allt blev svårt. Allt är svårt nu. Allt.